Tillflykt – eller ej?

av Dharmavajra

Tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha – vad betyder det egentligen för oss -eller betyder det ingenting?

Dessa rader ska inledas med två citat:
“Där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid, där finns Mahâmudrâ närvarande. Genom att inta en sådan hållning uppnås högsta upplysning. Det ursprungliga sinnets skattkammare är fri från självisk lidelse och lyser som den oändliga himlen.” (Tilopa)

Lama Govinda upphörde aldrig att påminna sina lärjungar om följande uttalande av Buddha:”Liksom det stora världshavet endast har en enda smak, nämligen saltets, likaså har min lära endast en enda smak, nämligen befrielsens.”

Båda citat anknyter till den storartade visionen som Buddha hade under upplysningens natt. Denna vision och hans upplysningsupplevelse blev sedan utgångspunkten för mera än 40 års undervisning av Buddha i syfte att visa människorna vägen dit där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid. Buddhas vision pekar på sinnets totala befrielse. Det är följaktligen en meditationserfarenhet. Därför är det som vi kallar buddhism en storartad väg till egen inre erfarenhet, med Buddhas undervisning som vägvisare.

Buddhist är en person som inte enbart säger ja till denna väg och dess ideal men som också anser det vara möjligt att förverkliga idealen. Därför öppnar han sig åt denna väg och engagerar sig. Han eller hon är beredd att fjärma allt som hindrar vägens förverkligande. Det är detta engagemang som gör en till buddhist.

Traditionellt uttrycks detta engagemang i en medveten handling som kallas Tillflykt, tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha.

Buddham saranam gacchâmi.
Så här låter den urgamla formeln. Ofta översatt till svenska som “Jag tager min tillflykt till Buddha”. Men flyr vi till något ställe? Nej!
Buddha ville inte att vi flyr undan livet till en massa pseudosysslor, utan han ville att vi skulle öppna oss för livets möjligheter och förpliktelser. Det betyder att vi först av allt ska börja se vem vi är, och till det krävs uppmärksamhet/aktsamhet (sati på pali-språket). Det är utgångspunkten för all buddhistisk träning.

Ordet sarana betyder också skydd, hjälp, ett tak över huvudet, men inte något ställe där man gömmer sig. Tvärtemot, det är ett tillstånd där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid. Jag tager min tillflykt till Buddha? Nej, vi tar inte heller något. Gacchami betyder på sanskrit och pali helt enkelt “jag går”. (1. person presens indikativ aktiv av roten gam = gå). Att ta något skulle betyda att vi vill hålla fast något och det kan vi egentligen inte enligt Buddhas Lära. Tvärtom, Buddha uppmanar oss att gå dit där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid. Samma sak gäller naturligtvis för följande två formuleringar:
Dhammam saranam gacchami och
Sangham saranam gacchami.
Vi flyr således varken till Buddha, Dharma eller Sangha, utan vi går till Buddha, Dharma och Sangha som vår vägvisare och vårt skydd. Inte ens Dharman, det vill säga Buddhas Lära, kan vi hålla fast. Buddhas berömda liknelse om flotten borde vi alltid hålla i minnet.

Just därför skulle man kanske ge även betydelsen engagemang till ordet tillflykt. Vi öppnar oss, och det har naturligtvis också att göra med hängivelse. Tillflykten till Buddha, Dharma och Sangha är inte heller något som vi gör en gång utan det är en stadig ledsagare på vår väg. Det betyder också att kontinuerligt växa in i tillflykten, en förståelse av Läran genom egen erfarenhet och praktik av etik, studier och meditation. Ur denna erfarenhet växer förtroende, sraddha på pali. Det är inte någon blind tro utan en inre motor. Först då blir de tre juvelerna till en sann tillflykt, till ett allt omfattande engagemang.

Om någon skulle fråga mig om det skulle vara meningsfullt att börja med den 3-faldiga tillflykten för någon som just börjat närma sig Buddhas Lära, då skulle jag avråda. För tillflykten behövs först egen inre erfarenhet genom en tids regelbundet utövad meditation. En rent intellektuell övertygelse om Buddhas Lära är ytterst sällan källan som verkligt engagemang växer fram ur. Den egna inre erfarenheten får oss att växa och sedan kan upplevelsen av tillflykten uttryckas på flera plan:

A) En äkta känsla för Buddhas Lära och de däri formulerade idéerna uppstår, liksom en stark önskan att gå denna väg. Här görs oftast en djup erfarenhet av meditation. Men så många andra saker brukar komma emellan. Tillflykten och det första engagemanget tenderar att trängas i bakgrunden av andra intressen och förpliktelser. Den första heta lågan har brunnit ner och tillflyktens ideal löper faran att sova törnrosasömnen.

B) Här har den egna erfarenheten av Läran fördjupats, och tillflykten till Buddha, Dharma och Sangha har blivit den centrala punkten i ens liv. Det finns ingen väg tillbaka. De tre juvelerna är nu som lysande stjärnor på natthimlen, en vägvisare i mörkret. Daglig praxis med recitation och meditation har nu blivit en integrerad del av vardagen utan att för den skull upplevas som ett påtvingat måste. Istället bärs ens Dharma-praxis upp av en känsla av glädje.

Är det inte ofta så att vi är mycket upptagna med familjeliv, arbete, fritidssysslor och ibland med politiska aktiviteter? Då och då besöker vi en kyrka, tempel eller moské, kanske för att delta i dop, bröllop eller begravning – och i grund och botten är vi rätt belåtna med det. Bröllop kan vara mycket trevligt, man träffar släktingar och goda vänner, äter och dricker gott, dansar. Nåväl, litet religiös ceremoni får man då ta med på köpet.

Men plötsligt händer något som skakar om oss. Hos Buddha var det de 4 utflykterna från palatset som skildras i sutra-texterna. Han var fortfarande prins och konfronterades nu med åldrande, sjukdom, död och en kringvandrande asket. Hui Neng, den sedermera 6. patriarken inom Zen-buddhismen, berördes djupt, när han som ung man stod på torget för att sälja allehanda saker. Då råkade han höra en recitation av Diamantsutran från ett intilliggande tempel. Det förändrade hans liv. Hos mig själv var det upplevelsen av att komma hem när jag besökte Bodhgaya under min första resa till Indien 1981 och under en period där jag kände stark andlig ambivalens. Jag stannade således en hel månad i Bodhgaya. Religioner kan inspirera oss och hjälpa oss att mogna som människor och på så sätt utveckla alla våra möjligheter.

Vad egentligen betyder nu Buddha, Dharma och Sangha som vi går till som vår tillflykt?

Buddha är för det första den dåvarande prinsen och senare asketen Siddharta Gotama som blev till Buddha Shakyamuni. Han förkunnade en lära som bygger på hans upplevelse under natten då han blev en upplyst. Tillflykten betyder för det andra tillflykten till Buddha som upplysningsgnistan och det förverkligade tillståndet av upplysning.

I Mahâyânottaratantrashastra kan vi läsa:
“Till syvende og sidst är tillflykten Buddha och endast Buddha. Eftersom den helige förkroppsligar dharmakâya och när det gäller sangha så representerar han den fullkomliga sanghan.” (citat taget ur Gampopa: Jewelornament of Liberation, s. 101.)

Även mästare Asanga hyste denna uppfattning:
” Den outtömliga tillflykten, den ständiga tillflykten, den eviga tillflykten, den mest upphöjda tillflykten är endast en. Och vad är det? Det är Tathâgata, Arahat, den fullkomlige och ytterst perfekte Buddha.” (citat taget ur Gampopa: Jewelornament of Liberation, s. 102.)

När man ser på Buddha från förverkligandets infallsvinkel anses Buddha i Mahâyânabuddhismen och i Vajrayâna som fullkomlig eftersom han förkroppsligar de tre kropparna (kaya), det vill säga dharmakâya, sambhogakâya och nirmanakâya. Dharma definieras i detta sammanhang även som fridens och nirvanas Dharma. Sangha defineras här som Bodhisattvasanghan på ett plan av sublimt förverkligande.

Dharma som lära är först de muntligt traderade och senare nedskrivna lärotalen av Buddha Shakyamuni som han formulerade dem som filosofi, etik och meditationsanvisningar. De äldsta formen har bevarats i den s.k. Pali-kanon på pali-språket, och senare tillkom textsamlingarna inom Mahayana och Vajrayana. Men Dharma är också erfarenheten och användningen av de fyra ädla sanningarna i ens eget liv genom att praktisera meditation och i sin vardag utveckla kärlek (Metta), medkänsla (Karuna), medkännande glädje (Mudita) och jämnmod fritt från egots begränsningar (Upekkha).

Dharman och Sanghan såsom gemenskap av praktiserande människor är däremot aldrig permanent. Kom ihåg liknelsen om flotten. I sutra-texten om den stora befrielsen kan vi läsa: “I korthet kan tillflykten sägas vara en, men formulerad som metod är den trefaldig, det vill säga Buddha, Dharma och Sangha.

Sangha var ursprungligen munkarnas och nunnornas församling (bhikkhu och bhikkhûni), dvs. de som blivit fullt ordinerade liksom de ordinerade lekmännen/kvinnor (upasâka och upâsikâ). De bildade vad som beskrivs med Caturvarga, de 4 grenarna av den ädla församligen. Vi hittar beskrivningen i lärotexten: Sanghans juveler (Anguttara Nikaya 4, 7 i Pali kanon). Du hittar den svenska texten i denna textsamling under rubriken: Om munkar, nunnor och lekmän. Sett från Mahayana-buddhismens synpunkt hör även bodhisattva-sanghan hit, och några nutida lärare inom buddhismen har även definierat Sangha som gemenskapen av alla människor som praktiserar Buddhas lära.

Enligt min mening får Sangha sitt starkaste uttryck i en grupp människor – ovidkommande om de lever klosterliv eller inte – som verkligen försöker att gå Buddhas väg och i sin praxis eftersträvar en harmonisering och fulländning av sin personliga utveckling. Dessutom har de en starkt utpräglad känsla för och hyser en önskan att deras buddhistiska praxis ska bli till gagn för allt levande.

Det stora föredömet för Sangha är bodhisattvavägen. Bodhisattvas är väsen som alltid verkar för att visa för andra vägen till befrielse från hat, girighet och förblindelse. De kan även offra sitt liv för att hjälpa andra levande varelser. Tänk på Jataka-berättelserna, det är berättelser ur Buddhas tidigare liv, där bodhisattvan (i detta fall den blivande Buddha Shakyamuni) ibland offrar sig själv för att rädda andra. Vi ska också komma ihåg de stora bodhisattvas som Avalokitesvara (Tchenresig på tibetanska) och Manjusri (Djampelyang på tib.). Men vi bör inte glömma alla de människor som har lovat att tända upplysningsgnistan i sig själva (bodhicitta) för att gå bodhisattvavägen, till att börja med i detta liv. Men vi bör också komma ihåg alla människor som osjälviskt hjälpa andra varelser på mångahanda sätt utan att för den skull vara bodhisttvor i strikt bemärkelse. Låt oss inte vara för rigida och tro att enbart buddhister förmår gå bodhisattva-vägen. Vi bör inte klänga fast vid alltför trångsynta formuleringar av bodhisattva-vägen. Men en närmare diskussion om detta kan inte vara föremål för denna essay.
Man kan medvetandegöra sig själv om bodhisattva-löftet varje dag som en avslutning av ens meditation i enkla självvalda ord eller i högtidliga formuleringar av bodhisattvalöftet.

Tillflykten till Buddha, Dharma och Sangha reciteras dagligen av nästan alla buddhistiska grupper, oftast före meditationen. Här finns olika formuleringar, långa och korta, på pali-språket, på sanskrit, tibetanska, japanska, kinesiska, eller på västerländska språk. De används allteftersom vilken buddhistisk inriktning man tillhör, eller så kan man alternera mellan dessa formuleringar eftersom de ofta speglar olika aspekter av Buddhas lära.

Efter någon tid uppstår kanske en önskan att genomgå en medveten tillflyktsceremoni inför en lärare och inbjudna vittnen. Kanske kan man säga att det inte är nödvändigt och att det bara är ett psykologiskt knep. Varför alltid ceremonier?

Men från sinnet utgår fenomenen. Denna lära hittar vi redan i Dhammapada, vers 1 och 2, en av de äldsta lärotexterna. Den medvetna handlingen skapar även gynnsam karma. Den yttre ceremonin kan hjälpa oss och bidra till en öppen hållning mellan lärare och lärjunge genom att hela akten har lyfts ut ur den vardagliga rutinen. Därigenom blir ceremonin en väg till helhet, det vill säga intellektuellt och känslomässigt. Den på det sättet upplevda tillflykten blir också ett skydd i vardagen. Man står under buddhornas och lärans beskydd. Det här låter naturligtvis som en religion med stark betoning av tro. Men ju längre jag har försökt att gå Buddhas väg, numera nästan 30 år, ju mer har jag känt detta skydd. Fast man kan inte diskutera det man kan enbart erfara det.

Kanske kunde man säga att tillflykten i början är ett slags projektion av det egna sinnet på ett avlägset ideal. Med tilltagande eget praktiserande blir tillflykten till ett verktyg på vägen. Den av sinnet skapade och utanför upplevda tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha strålar tillbaka och förändrar oss.

När man deltar i en tillflyktsceremoni inriktas tillflykten på Buddha som den fullständigt uppvaknade (sammâ sambuddha), eftersom han representerar läran och gemenskapen i dess renaste form. I Gopaka-Mogallana-Sutta i Pali Kanon (Medellånga samlingen, nr. 3) uttrycks det på följande sätt: “Det finns inte en enda munk som är utrustad med samma kvaliteter som Arahant, den fullkomligt Upplyste och som har förverkligat dessa kvaliteter fullt ut. Eftersom den Upplyste är skaparen av den oskapade vägen, upphovsmannen av vägen utan början, förkunnaren av vägen som inte kan förkunnas, vägens kännare. Han förklarar vägen. Lärjungarna följer vägen som upptäcktes och förkunnades för dem. De har inte upptäckt och formulerat vägen själva.”

Skaparen av den oskapade vägen, upphovsmannen av vägen utan början – påminns vi här inte om uttryckssättet i paradoxer så som vi kan läsa det i Diamant-Sutran och i den berömda Hjärt-Sutran? Båda är texter ur Mahayana-buddhismen. När man mediterar över texten i Gopaka-Mogallana-Sutta kan porten till Buddhas väg öppnas och vi upplever våra steg på vägen fullt medvetna. Vägen och Buddha som symbol för upplysningen är en och samma sak enligt min känsla.

Den egna upplevelsen av att gå på Buddhas väg är även den upplevda tillflykten. Här kan sammâ ditthi, den fullkomliga insikten, erfaras och med det menas att själv ha upplevt och erfarit de fyra ädla sanningarna istället för att bara ha läst om dem.
Endast med en sådan utgångspunkt föds en vilja och en insats där man aktivt går på vägen i tankar, ord och gärning. Genom stadig fördjupning och förinnerligande kan vägen leda till upplysning. Om vi skulle uttrycka det i traditionella termer skulle man kunna säga att denna upplevda insikt i de fyra sanningarna även blir till sotapatti, dvs. inträde i strömmen. Det innebär att vi har övervunnit de första tre bojorna: tron på ett ego, fastklängande vid riter och ritualer för deras egen skull, liksom ständiga tvivelsmål.

Här ska två traditionella citat anföras:
1. Ur Manjushrivikrditasûtra:
“Idag går jag till Buddha, Dharma och bodhisattvas upphöjda gemenskap, Sangha, såsom min tillflykt. Sådan tillflykt hjälper de räddhågsna att övervinna sin rädsla, och tillflykten innebär ett skydd för oskyddade.” (citat ur Gampopa: Gems of Dharma, Jewels of Freedom, s. 103, svensk översättning under titeln: Befrielsens juvelornament)

2. Ur Mahâparinirvânasûtra:
“Den som har tagit tillflykt till de tre juvelerna kommer att vara utan fruktan.” (citat ur ovan, s. 104).
Men kan de tre juvelerna verkligen beskydda oss utan att man verkligen försöker att praktisera Läran? Det är många som så där bland andra saker har tagit del i en buddhistisk tillflyktsceremoni och sedan menar de att nu står man även under buddhornas beskydd. Man känner sig lugn, det kan iallafall inte skada. Det skulle enligt min mening vara en magisk föreställning och har inget att göra med tillflykten som en medveten handling.

Den medvetna tillflykten till Buddha, Dharma och Sangha anses därför som mycket viktigt hos de allra flesta inriktningar av buddhismen. Om vi tittar på de buddhistiska texterna så blir det än mera tydligt hur många av buddhismens stora lärare har haft och formulerat tankar kring just tillflykten.

Nu ska nämnas tre senare exempel, nämligen den ärovördige Gampopa, grundaren av Kagyudpa-skolan inom den tibetanska buddhismen. I sin omfattande avhandling “Befrielsens juvelornament” (thar.pa.rin.po.che’i.rgyen, i korthet Dagpo Tarjen) ägnas hela det åttonde kapitlet åt tillflykten, där olika aspekter belysas. Ett avsnitt av denna text handlar om några konsekvenser av tillflykten och bär rubriken: “Tre specifika instruktioner”:

1. Man ska visa respekt åt framställningar av Tathâgata (dvs. Buddha), oavsett om dessa framställningar består av lera eller dyrbara material. De representerar den verklige och mycket dyrbare Buddha”.
2. “Man ska visa respekt inför de samlade buddhistiska skrifterna, eftersom de representerar den dyrbara Dharma.” (I praktiken betyder det att ex. inte lägga Dharmatexter på golvet eller att trampa på dem. De ska alltid förvaras på ett högt och rent ställe).
3. “Man ska visa respekt åt de buddhistiska dräkterna (ex. munkars och nunnors rober) eftersom de representerar den dyrbara Sangha.” (citat ur Gems of Dharma, Jewels of Freedom, s. 111, Three specific instructions).

Ven. Chögyam Trungpa en modern, numera avliden tibetansk meditationsmästare, fäster också stor vikt vid tillflykten och skriver bl.a. i en uppsats i ämnet: “I den buddhistiska traditionen handlar tillflykten om att vakna upp ur förblindelsen och att hänge sig åt vakenheten. Tillflykten handlar om att förpliktiga sig, men det handlar också om öppenhet och frihet. Genom tillflyktslöftet förpliktigar vi oss åt friheten. Vi har en tendens att hänge oss åt allehanda fascinerande ting och självbedrägerier, men ingenting berör oss egentligen på djupet. Hela vår livserfarenhet, oavsett om det handlar om spiritualitet eller något annat är i grund och botten endast till intet förpliktigande krafsande på ytan. Genom att avlägga tillflyktslöftet slutar vi att ranta runt i det spirituella snabbköpet. Vi fattar beslutet att för resten av vårt liv hålla oss till en väg. När vi tar tillflykt ingår vi en förbindelse med den buddhistiska vägen. Det är inte enbart det enklaste utan även en mycket praktisk lösning. Från och med nu går vi på den här bestämda vägen som utpekades och utarbetades av Buddha och sedan av hans efterföljare. Här har vi en strategi och en tradition. En väg till utveckling. Nu slipper vi att springa efter än den ene än den andre! (citat ur Chögyam Trungpa: Das Herz des Buddha, s. 95 och 96. Engelsk titel: The Heart of the Buddha. Shambala Publications 1991).

Lama Shenpen Hookham från Oxford betonar också vikten av Tillflykten. I sin bok “there’s more to dying than death” (sida 3) (se även books/böcker) skriver hon följande: “För buddhister innebär det att det finns ett mål av uppvaknande till Nirvana, Dharmans väg, som är vägen dit, och Sanghan som visar oss vägen, att där finns alltid hopp och mening i både livet och döden. Buddhister uppfattar detta som deras säkra och stadiga källa till skydd. Därför fäster de sin tillit till att gå till de tre Juvelerna såsom deras tillflykt. Att gå till de tre Juvelerna såsom ens tillflykt, den mest spridda praxis inom den buddhistiska traditionen, betyder således att det har friheten från döden som dess slutliga hopp.”

Man kan hålla med om det eller inte, men alla citat som nämnts i denna artikel visar hur viktigt tillflykten ansågs och anses vara. Om vi verkligen kan öppna oss totalt om bara för ett ögonblick under själva tillflykts-ceremonin, då är det redan en kort erfarenhet av befrielsens smak, där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid.

Jag upplever tillflykten även som en nyckel som öppnar porten till begeistringens trädgård som oftast är det första vi inträder i när vi börjar närma oss Buddhas lära. Ur trädgården leder sedan vägen som måste påbörjas av oss själva. Vägen leder genom öknar och oaser, förbi kalla bergstoppar och fruktbara dalgångar tillbaks till begeistringens trädgård som då kanske har blivit till Upplysningens trädgård för oss. Här inser vi att vi egentligen inte har lämnat den, men ändå – nu först påbörjar vi på allvar vägen “för mångas välgång, för mångas lycka, av medkänsla med världen”. Sarvamangalam!

Dharmavajra

(Alla nämnda citat har av författaren översatts från engelska och tyska. Publ. i den tyska buddh. tidskriften Dhammadûta Mai 2002, senare utökat.)

Englisch title: Refuge to Buddha, Dharma and Sangha – meaningful or not?
German title: Zuflucht zu Buddha, Dharma, Sangha – sinnvoll?